Ingen rubrik

Jag bläddrade i tidningen och läste om allt elände i världen. Jag konstaterade att problemen hade samma orsak oavsett om de handlade om Greklands ekonomi, miljön i Polen, korruptionen i USA eller svälten i Afrika. 
Dåligt ledarskap.
De lågbegåvade som inbillade sig att en skendemokrati som Sverige var den rätta vägen att gå, förstod absolut ingenting och var därmed också villiga att betala det höga pris för ett icke fungerande system. Det var oerhört irriterande men jag var väl medveten om att andelen idioter var alldeles för hög för att det skulle gå att ändra på.
Riksdagen var en samlingsplats för fullkomligt odugliga människor som fick en grundlön på nästan sextio tusen kronor i månaden för att fatta det ena idiotbeslutet efter det andra. Som om lönen inte vore nog, fick många av dem traktamenten och ersättningar för dubbel bosättning trots att riksdagen höll dem med lägenheter på Stockholms bästa adresser. Politikerna hade årskort på SJ och till skillnad från vanliga dödliga slapp de löneavdrag om de skolkade från jobbet en dag eller två. Det var sjukt system.

Resten av världen såg inte mycket bättre ut. I Mellanöstern skar muslimska extremister ihjäl män, kvinnor och barn på löpande band, i Afrika dog folk som flugor av ebola och i USA tryckte man sedlar enligt Hitlers gamla recept, i hopp om att förlänga tiden till den konkurs som obevekligen skulle komma förr eller senare. 

Varenda skitdetalj skulle vridas, vändas och ventileras. Man skulle se saker ur ett rättvise-, feminst-, humanist-, och miljöperspektiv. Inte undra på att det inte hände någonting. 

Jag hade under en rad av år förvånats inte bara över att folk tycktes vara allergiska mot precis allt numera, utan också över att var och varann unge hade diagnos.
När jag var barn, tänkte jag, botade man sådant där med en rejäl örfil och ett "skärp dig, för fan!". Numera skullle det sitta specialpedagoger, resursmedarbetare och annat trams i varenda skolklass där det fanns en vild unge som föräldrarna inte lyckats få bukt med.