Den fjärde januari klockan cirka tjugo över tio

Edesön, absolut hennes favoritsställe💕


Mitt liv stannade...Vivvis liv avslutade...hennes ögon stängde...hon andas inte länge...hon hade halvslutna ögon, de stirrade in rakt i mitt hjärta...jag skakade om henne, hade hoppet att få henne vakna igen till livet. Ett liv utan Vivvi är obeskrivligt. Jag skrek...skrek...skrek in helvetet...så hade knappt luft kvar...jag ville dö också tillsammans med henne. Jag vägrade låta henne gå vidare utan mig! Skrek så att det gjorde ont i luftstrupen, tårar rann nerför kinderna som en flod och omkring mig försvann. Allt var bara svart, jag kunde bara se Vivvi inga andra. Min mobil ringdes av familjen. De skyndade sig till oss i Falun.
\n
\nDen kvällen...ute var snöstorm, Vivvi blev akut sjuk och det gick inte rädda henne. Hennes livmoder sprack. Hon var inte vid medvetet sedan hon gick ut från mitt hus. Jag minns fortfarande detta ögonblicket när hon sträckte på sig. Hon fastnade i den positionen i 5-10 minuter...ögonblicket var då livmodern som sprack. Jag kämpade med att få tillbaka henne inne, tog mig 50 minuter...allt var rörigt. Jag försökte behålla lugnet och körde försiktigt hela väg till Falun. Kompisen satt bredvid och hade koll på Vivvi. Hon var slut, låg stilla i sin bädd. Jag bad och bad att hon skulle överleva kvällen&natten.
\nVi hann precis fram, klockan visade 20.59 och djursjukhuset hade stängt kl 21. Vi skrev in oss...vi kom in inne till rummet på ett par röda sekunder.
\nDörren stängdes efter oss..."Hon är slut, hon kan inte överleva...det var livmodern som sprack" Veterinärens första meningen till mig så fort när dörren stängdes. Sen allt var svart...en och halv timme gick. Jag hade inget val...skrev på pappret...
\n
\nDu behöver inte ha ont nu fina Vivvi. Du kan skutta iväg på ängen ute på Edesön nu. Hur länge du vill och hur långt du vill. Jag kommer ikapp dig sen så kan vi gå upp på berget och titta på solnedgången tillsammans❤


Djur