Var är du, livet?
Ibland behöver man bara stå stilla och titta upp mot himlen. Filosofera över sitt eget liv. Känns som livet rullar bara iväg utan jag har hängt med. Jag haltar och försöker komma ikapp men det fungerar inte rätt bra…hallå…mars, ja det är mars nu. Va? Redan? Eller försöker du att lura mig? Ja, det är mars nu och april kommer om några veckor. Det känns som att om jag blinkar ett par gånger så det är år 2019 nu. Jösses! Känner ni det också som jag eller tycker ni att tiden går sjukt långsam? Jag vill bromsa tiden och andas samtidigt landa!
Jag grubblar nu, över mitt förbaskade liv här i Dalarna. Ja, jag har flyttat hit från Stockholm sedan augusti. Skaffat jobb, nytt hus, Vivvi gått bort, skaffat ny hund och försökt vaknat till verkligheten. Om några månader fyller jag hela 23 år. Närmare till 25 års ålder och…då sitter jag förmodligen i stolen med teet i handen och undrar över vad har jag gjort med mitt liv. Varför förekommer den jävla korkad frågan till mig hela tiden? Jag är liksom typ sådär nöjd med mitt liv. Jag har det bra men någon i min korkad hjärna säger att det saknas något i livet. Hjärnan, säg mig vad?!
Eller hur att ni känner nog igen er själv i den situationen eller det är bara jag?
Ditt belöningssystem vill ha mer dopamin, må bra grejer, och livet blir vad du gör av det. Fin tatuering, du köpte vingar för pengarna, men kan du verkligen flyga, är du fri att flyga, inte fysisk, men mentalt för att producera mer dopamin?
Om man befinner sig i Stockholm eller i Dalarna spelar mindre roll, eftersom välmåendet kommer ur det undermedvetna. Du säger att du nöjd med ditt liv, men hjärnan säger något annat, det är i hjärnan det "riktiga livet" finns, och den rackaren vill jämt ha mer dopamin, så enkelt är det hela.
Ha det fint, och öva på tills du kan flyga;-)